Snus World Wide » Produktpresentation » Snusets historia

Kort historik om snus Inledning I Sverige har vi en lång tradition av tillverkning och användande av snus. 1822 startade Jacob Fredrik Ljunglöf tillverkningen av föregångaren till dagens moderna snus, där han införde nyare och industrialiserade tillverkningsmetoder, vilket ledde till en bättre kvalitet och möjliggjorde en stor spridning av hans snus. Hans anda lever kvar än i dag i den svenska tillverkningen. Både i form av ett varumärke uppkallat efter honom - Ljunglöfs Ettan, samt i strävan att ständigt förbättra tillverkningsprocessen. Tobaken         Columbus Christoffer Columbus var den som upptäckte tobaken under sin första resa till Amerika. På en Västindisk ö mötte han ett folk som tuggade eller rökte bladen av en växt de kallade för tabago. Detta nya njutningsmedel skulle snart bli populärt även i Europa. Först användes det dock i medicinskt syfte. Jean Nicot (som sedermera fått ge namn åt nikotinet), introducerade luktsnuset som en medicin vid franska hovet. Tobakens popularitet ökade i stor omfattning då den franska drottningen Catarina de´Medici deklarerade att luktsnuset hade botat hennes huvudvärk. Nu uppstod seden att ta en nypa tobak, "tabac ā priser" - en pris snus. Seden spred sig vidare till Sverige. Jonas Alströmer, som är mest känd för att ha introducerat potatisen i Sverige, införde även tobaksplantan i Sverige. På Karl XI:s tid höll man de svenska soldaternas mod uppe med inhemskt producerad sprit och tobak. Odlingen och beredningen av tobaken var en vårt lands mest betydande näringsgrenar, och detta fortsatte ända in på 1800-talet. Svenskarna uppfinner snuset Luktsnusets användning dog i stort sett ut i Europa i samband med den franska revolutionen. Istället spreds pip och cigarett rökningen i Europa. Det var dock opraktiskt att ha händerna upptagna med rökning under det dagliga arbetet, och tuggtobaken föredrogs av arbetande folk. Det var dock en svår konst att först spinna och sedan fläta tobaken på rätt sätt, vilket medförde en dyr produkt. Ett nytt tobaksbruk slog istället igenom som var mer anpassat för ett hårt arbetande folk med tom börs - det fuktiga matsnuset. Allt man behövde för att framställa det var sädeskvarnen. Den kunde lika väl användas till att mala var mans tobak i. Detta nya tobaksbruk blev omåttligt populärt. På ett sekel hade snusets användning ökat från ingenting till ett kilogram per person och år i slutet av 1800-talet. Under 1800-talet utvecklade således svenskarna det torra luktsnuset till ett fuktiskt och aromatiskt matsnus. Detta snus smakade säkerligen långt ifrån vårt moderna snus, då råvarorna var de magra inhemska tobaksplantorna och tekniken för att tillverka snuset gick till på det sättet att snusblandningen fick "mogna" eller "svettas" i en stor hög. För att undvika att snuset blev "bränt" höll man blandningen vid en ganska låg värme. Detta innebar dock att denna svettningsprocess var tvungen att pågå ända upp till ett halvt år innan snusblandningen var klar. Bakterierna frodades. Detta var en enkel process och många var snusfabrikörerna som ville profitera. För att dölja den säkerligen unkna smaken, smaksattes snussorterna med allt möjligt. Några exempel på smaktillsatser är: nejlika, pimpinella, fikon, malt, enbär, vin och sirap. En person var dock mycket noga med snusets kvalitet och ville få tillbaka det till den rena smaken av tobak, salt och vatten. Detta var Jacob Fredrik Ljunglöf (1796-1860). Jacob Fredrik Ljunglöf Ljunglöf hade som 17-åring flyttat till Stockholm och där börjat på krogen och tobaksfabriken Clas på hörnet. Den unge Jacob Fredrik fick ett så gott rykte om sig att både kunna hantera tobak och räkenskap att han efter 7 år blev värvad till Lundgren-Anderssonska tobaksfabriken på Drottninggatan 81. Det var en av landets äldsta med anor tillbaka till 1600-talet. Han ville dock få sitt eget varumärke och 1822 erhöll han det nödvändiga stadsprivilegiet för att tillverka tobaksvaror i sitt eget namn. Den gamle ägaren dog ett par år senare och Ljunglöf fick överta fabriken mot en revers på 110 000 riksdaler (motsvarande 6 miljoner kronor i dagens penningvärde) till änkan. Ny tillverkningsprocess av snus Ljunglöf var besatt av tanken på att förbättra kvaliteten på snuset. För att lyckas med detta var det viktigt att komma på ett sätt att förkorta tillverkningsprocessen. En av Jacob Fredriks vänner var kemisten Jöns Jacob Berzelius. Det är inte känt om Berzelius hjälpte sin vän, men Ljunglöf lyckades förkorta ner svettnings tiden till en vecka! Och han använde inga tillsatser, utan gav Ettan smaken av ren tobak, salt och vatten. Även vilken typ av tobak som användes intresserade Ljunglöf. Endast tobak av bästa kvalitet fick användas. I takt med att Ljunglöfs försäljning ökade och importen underlättades, kunde än finare tobak införskaffas. I Ettans fall användes till stora delar Virginia-tobak. Bättre transporter Transporter var vid denna tid långsamma och förpackningar långt ifrån täta. Ljunglöf som månade om kvaliteten på snuset över allt annat motsatte sig därför att hans snus fick allt för stor geografisk spridning. Men i takt med att järnvägen byggdes ut kunde Ljunglöfs snus nå en allt större krets. Ljunglöf nådde ryktbarhet i hela landet. Nya snusfabriker Eftersom snusförsäljningen mångdubblats, flyttades snusfabriken från Drottninggatan till ett helt kvarter på Badstugatan (sedermera Sveavägen 40-44). 1839 hade tillverkningen återigen ökat så mycket att snusfabriken denna gång flyttades till Luntmakargatan 19. Snusfabriken övertog f.d. bryggarlokaler och utrustades med den bästa möjliga teknik. Men snusets kvalitet övervakades fortfarande av Jacob Fredrik Ljunglöf själv. Snusnamn Namnet N:o 1 var ett vanligt namn vid denna tid för att visa på en snustillverkares allra bästa snus. Det fanns även N:o 2 och N:o 3, för att beteckna de något sämre kvaliteterna. Ljunglöfs N:o 1 blev till slut så populärt att då man i folkmun talade om "Ettan" var det Ljunglöfs och ingen annans snus man åsyftade. Ett annat vanligt namn bland konkurrenterna var Generalsnus som betecknade ett generellt snus, dvs ett snus utan ett eget varumärke. Ett sådant generalsnus recept anpassades efter den tillgång på tobak och övriga ingredienser som just då fanns att finna. Andra dåtida varumärken med större spridning var Röda Lacket från Norrköping, Friskens Norrlandssnus från Hudiksvall, Prestsnus från Göteborg och Stockholmssnus från Kockums i Malmö (!). Knut Ljunglöf tar över Då Jacob Fredrik dog 1860 tog hans son Knut Ljunglöf (1833-1920) över efter sin far. Sonen hade ärvt sin fars passion för snuset och snusets kvalitet. Varje dag beställde han in ett luktprov på dagens produktion för kontroll innan han tillät att den fick gå vidare till försäljning. Större marknad för snuset Ännu en ny uppfinning såg dagens ljus - stanniol pappret. Förpackad i stanniol papper (en metallfolie av zink eller bly), kunde Ljunglöfs snus spridas till en än vidare krets. Längre och längre bort från Stockholm. En av Ljunglöfs förnämsta kunder blev påve Leo XIII. Andra som blev glada åt detta var de svenska emigranterna. Under nödåren i mitten av 1800-talet utvandrade en fjärdedel av Sveriges befolkning till Amerika. Uppfinningsrika emigranter började snart tillverka snus, men enligt den gamla beprövade metoden med en lång "mognads" process. Snuset gavs namn som påminde om det gamla hemlandet, men inget av dessa smakade likadant som det svenska, och framförallt inte som Ljunglöfs snus. Om emigranternas nöd vittnade följande rader ur Göteborgs-Posten år 1869: "Svenskens verkliga bekymmer är att drägligt snus inte går att köpa för pengar." Monopol Försäljningen av Ljunglöfs snus fortsatte alltjämnt att öka. I början av 1900-talet var det endast en snusfabrikör i USA som var större än Ljunglöf. Ettan var tvåa i världen men med ständigt ökande försäljningssiffror. Dråpslaget för Knut Ljunglöf kom strax efter att snusfabriken på Badstugatan byggts ut. Hotet om ett statligt tobaksmonopol blev i och med första världskrigets utbrott, allvar. Vinsten från tobaksindustrin skulle användas till att bygga upp det svenska folkets pensionskassa. Detta blev ett dråpslag för Knut Ljunglöf. Då det Svenska Tobaksmonopolet var ett faktum lät Knut sonen Robert ta hand om inlösen av snusproduktionen. 1915 förstatligades således Ettan, tillsammans med alla andra svenska tobaksfabrikat. Statens värderingsman var verkligen förvånad över en snustillverkare som hade så stora kvantiteter Virginia-tobak i sitt lager, men Robert Ljunglöf svarade helt självklart: Annars blir det ju inte Ettan! Monopolet övertog ett hundratal olika snusmärken, men Ljunglöfs N:o 1 var det enda som var rikstäckande. Tillverkningen på Luntmakargatan fortsatte under 1920-talet och flyttades sedan till Tobaksmonopolets övriga anläggningar på Rosenlundsgatan i Stockholm. 1967 upplöste tobaksmonopolet och Svenska Tobaks AB övertog snusproduktionen.Snustillverkningen för Svenska Tobaks hamnade till slut på Hultmans holme intill Göta Älv i Göteborg. Sedan 2003 har mängder av nya snustillverkare och snusvarumärken kommit ut på den svenska marknaden. T ex tillverkas Skruf i Småland, Gustavus och LD utanför Göteborg och Mocca och Granit i Malmö. Fritt efter källan: "Snus kungen - Ljunglöfs Ettan och det svenska snuset", Tobaksmuseet Gubbhyllan, Skansen. Stockholm 1999.